Emetofobi

Vi får inte sova här hemma inatt. Lillen har vaknat och gråtit en gång i timmen och nu har vi suppat honom och myst med honom i soffan och pappa tog över så jag passade på att skriva här. Jag känner aldrig att jag fått ut det här, eller iallafall inte fått förståelsen för det. När Hugo vaknar på kvällen så tänker jag inte logiskt, jag tänker irrationellt. Jag tänker inte att "han kanske har ont i tänderna", eller att "han kanske har feber" eller att han "förmodligen bara drömt mardrömmar". Det vet jag att man borde göra som mamma, för så är förmodligen fallet 365 dagar om året. Jag tänker "nu kommer han kräkas".

Jag är emetofob. Det betyder att jag har kräkfobi. Jag brukar säga att jag lider av kräkfobi, för det är det jag gör, 365 dagar om året. Jag lider. Jag minns inte när det började men jag tror det har pågått hela mitt liv. Minns att jag var liten och någon i familjen blev sjuk, jag kunde ligga i timmar och skaka och själv framkalla ett illamående och enorma ångestattacker, fast då visste jag ju inte att det hette så. Jag själv har inte haft magsjuka mer än nån gång, men om du frågar mig så kan jag räkna upp varje gång jag kräkts i hela mitt liv. Det är glasklara, traumatiska minnen. På senare år har jag förmodligen tryckt bort min kräkreflex, inte ens när jag stoppat fingrarna i halsen om jag mått riktigt jävla illa så har jag kräkts. Har säkert varit sjuk också men jag brukar förklara det som att min kräkreflex inte sitter ihop med magen, den är inte kopplad så. Dom flesta emetofober är, lustigt nog, immuna mot magvirus men det hjälper ju inte för det kan man aldrig lita på..

Iallafall så sitter jag här och skakar, mår illa och försöker andas genom ännu en ångestattack SAMTIDIGT som jag tycker så synd om mitt lilla hjärta som inte kan sova. Det trots att jag knappt kan dra mig till att pussa på honom just nu, jag är helt enkelt för rädd. Jag tror och vågar erkänna att jag förmodligen aldrig varit så dålig i min "sjukdom" som jag är nu - sedan Hugo blev magsjuk och inlagd tillsammans med mig på isoleringsrum så har jag inte en gång kunnat ge honom nattflaskan eller gått in till honom när han vaknat för att jag varit så rädd att han ska kräkas över hela mig som han gjorde dom där gångerna. Hans pappa har ställt upp för mig mycket genom att ta över sonen när det är nattadags, vilket smärtar mig något så oerhört, att jag känner mig så hämmad i mitt liv och som mamma. Givetvis skulle jag ta hand om min älskade lilla kille när han blev sjuk, men traumat i det för mig går inte riktigt att beskriva för någon som inte lider av det här.

Det är säkert många som tycker att jag borde kommit över det här men jag kommer ingen vart, alls. Hade jag levt ensam hade jag inte ens gått ut vintertid, när kräksjukorna härjar, hade jag levt ensam hade jag förmodligen isolerat mig och därför är jag lycklig som bara den för att jag har min familj som ändå får mig att se framåt många gånger. Jag frågar dagligen mina allra närmaste, dom jag litar mest på här i världen om dom tror jag är sjuk. Om dom tror att lillen är sjuk. Jag riskbedömer allting och det håller mig hårt tillbaka. Risk kontra lycka.

Nu blev det tyst där ute så jag ska lägga mig ner och råkar jag somna så är det bra.

Jag är så glad att vi har vår pappa kvar

Det är inte alla som har det. Jag vet inte vad jag kommer göra den dagen han inte längre finns hos oss, hos min Hugo, hos min syster, hos mig och kanske framtida syskon till Hugo. Jag lever verkligen efter tanken att om någon gjort något bra, så förtjänar den att höra det och behandlas därefter. Pappa, du gör något bra varje dag och vi älskar dig!

I punktform - how to loose readers, not gain

Igår
- blev vår älskade Hugo 1,5 år. 1,5 år sen han kom till oss! Så stort!
- lagade jag 2 tänder (2 hål på 5 år, ändå helt godkänt) totalt nerdrogad av lugnande.
- blev vi fattigare än fattigast på grund av min tandläkare, tack gode gud för min braiga lön
- gjorde jag världens godaste lasagne, masterpiece!
- pratade jag länge och mycket i telefon med världens bästa syster, hon gör mig så glad!
- var vi ute och lekte i stormen, Hugo flög iväg (på riktigt) 3 gånger.

Idag
- vaknade Hugo kvart över 6, det var länge sen det hände och jag var inte sugen..
- påstår Crille att Hugo hållit honom vaken hela natten så han vaknar inte
- försöker jag skriva ett skolarbete med Hugo i hasorna
- ska vi till Bvc på 1,5 årskontroll med läkare, om vi inte blåser iväg på vägen dit
- ska vi handla bamsebyxor åt Hugo, bara för att jag har lust
- ska vi gå förbi och krama och pussa Hugos morfar som fyller år imorgon


Haha, då vet ni det! Mycket underhållande och vissa bloggare kräks väl på mig snart.. jag har inte ens några bilder att bjuda på för Hugo har gått iväg med min telefon och jag hittar inte igen den. Jag har laddat hem en app med en "kissche" som Hugo vill ha hela tiden. Bye!

Geggamoja

Åh, ni vet dom där dagarna? Dom man skrattar åt för att dom går så fel, men man mår ändå så bra? Jag hade en sån idag. Hugos vagn gick sönder, på stan, utanför Smått & Snyggt (hur sponsrad lät jag inte där då?! Im not..) Ett av hjulen föll av. Bara sådär! Den här mamman började svettas.. och svettas, och Hugo började skrika för han var ju trött och hungrig. Så jag svettades lite till. Sen gick jag in på affären, som har världens gulligaste personal (som inte alls skrattade åt mig för att min vagn gick sönder, dom gick ju med vinst) och så köpte jag en Geggamoja filt till Hugo. Han ska få ha den i vagnen.. och i sängen, och som snutte, och överallt - mest för att den var så dyr men också för att den är så fin. Sen kom svärmor och körde hem oss, hon är våran hjälte många gånger!



Men utan att låta så sponsrad så ska jag berätta vad jag egentligen ville berätta. Stackars hjärtat var så trött när han kom hem, att han bara kunde sova i mammas armar.. och med sin nya filt. Det är sant! Kolla! Hur lycklig blir man inte? SÅ lycklig!


Älskade lilla du

Jag har sagt det förr, det vet ni

Men det är fan trist att ha en sambo som bara sover hela tiden. I flera dagar har jag längtat efter en sovmorgon, en sån där ens käresta smyger upp när barnet ropar på morgonen, viker tyst igen dörren så mamman får sova vidare utan att behöva vakna till. Men så blir det ju aldrig! För det första så vaknar han inte av att Hugo ropar av hela sin lungkapacitet, så då får jag ju väcka honom och då kan man tycka att han borde smyga iväg.. men då somnar han om. Jag går upp, hämtar Hugo ur sängen som är en liten solstråle och morrar åt min sambo att nu stiger han upp och då lunkar han iväg.

Men jag kan inte somna om. Det här tog ju sin lilla tid. Så jag stiger upp, planerar att ha en lugn morgon (för det var ju faktiskt min sovmorgon) med massa te och näsan i skolböckerna. Men vad händer? Jag hinner bara kliva ur sovrumsdörren så vill ju Hugo leka med mamma, för pappa har somnat i soffan. Det här är inte ovanligt, men det är tråååkigt.

Nu är det dags att gå ut tror jag bestämt, lilla gossen drar i mig. Hej med er!

För ett år sedan

så besökte Hugo sin första lekpark, han smakade majskrokar för första gången, hans mamma tyckte fortfarande att bristen på sömn inte var så rolig och var ofta bekymrad men vi hade en underbar höst iallafall och det är så vansinnigt konstigt att tänka att för ett år sedan så hade Hugo på sig fleeceoverall i strl 68 och det enda han ropade på oss var "BÄ"! Det enda han tyckte var gott var majs och potatispure och han hade nästan lärt sig sitta själv. Han skrattade som en galning när vi nafsade honom på revbenen och han brukade få väcka sin pappa genom att dra honom i håret.

Idag så klättrar Hugo upp på en stol om han vill rita, han ber om "gicke" när han är törstig, det allra bästa han vet är att mysa framför en Pippi-film under en "ffffi" (filt) och med sin "kugge" (kudde). Han sover nästan hela nätter, med undantag från när tutten bara råååkat flyga över hela rummet och man måste ropa på mamma eller pappa. Han äter samma mat som vi, och det kanske faller sig naturligt att han hellre äter älgfärsburgare än plättar för såna är ju mamma och pappa. Den här hösten har han galonisar och stövlar, ullunderställ och springer direkt till "gungen" vi har ute på gården.

Fantastiska barn!

Vid närmare eftertanke

Så är det nog bara storasystern min som fortfarande hänger här, men det räcker för mig!

Idag har vi haft världens mysigaste dag, igår fyllde jag år men det har jag redan glömt (förutom imorse när jag fick använda min Tefal tekokare som jag fick, till att göra godaste teet ever, mums!) men jag är iallafall ett år klokare. En dag klokare, kalla det vad ni vill. Vi har iallafall fikat goda dagen efter-kakor, sett pippi 2 gånger, myst massor i soffan och våran BUSUNGE har blivit så himla gosig och springer gärna in i famnen och kramas hårt. Underbart!! Han är så himla medveten om allt, ber man honom hämta en ny blöja så gör han det (OCH drar ner byxorna på vägen tillbaka), ber man honom berätta vars näsan-munnen-ögon-öron-fot ja ni fattar, han kan allt! Det är som att prata med en liten människa som hela tiden har fattat, men äntligen kan visa vad han vill och mycket tydligt berätta det (puppi!)

Åh älskade lilla du (här skulle en bild in men xperian dog) vad du kommer växa upp och bli en bra människa. Jag känner lite såhär, vi skulle kunna misslyckas drastiskt med dig och du skulle ändå bli en bättre människa än både mamma och pappa. Ingen ska säga att vi inte ger dig det du behöver, att vi är för unga, vi gör ALLT för dig! Mammas lilla pruttunge.

Nej, så löjligt, eller hur syster? Jag har ju verkligen inget vettigt att säga, bara massa dravvel och känslor. Imorgon är det skola, prov igen, och jag känner motivationen till att klara det också. Nu ska jag sova!! Natti

Jobb och skola

I början av sommaren var jag skeptisk till mitt nattjobb, det kändes tungt och det kändes inte som att det gav mig någon energi överhuvudtaget, men nu är jag frälst! Jag trivs så gott där, det är härligt att komma in igen och känna att man kan det man gör och att man är omtyckt. Men jag tar mig lite vatten över huvudet, inatt jobbade jag 21-07 och sen fortsatte jag dagen med att inte gå och lägga mig trots att jag steg upp 07 dagen före. Jag gick till skolan och gjorde ett prov istället! Och vet ni vad, det gick super! Vi fick tillbaka 1 av 3 prov som vi har i den här kursen och jag fick ett STARKT mvg. Det är underbart, tror aldrig att jag fått ett sånt solklart mvg förut. Fortsätter jag så här så kan jag få ett mvg i kursen Medicinsk Grund, och det skulle se bra ut!!

Nej vad jag skryter, jag kan berätta lite om Hugo som fortfarande är sjuk, nu har det satt sig i halsen på honom också så han är hes och hostar slem hela tiden.. Han kämpar på, men han blev tydligt påverkad när han var ute och sprang ifrån mamma och pappa.. vi måste nog verkligen vila ut den här förkylningen, tror ni det är lätt med en sån liten buse som Hugo? Tur att vi köpt Astrid Lindgren filmer i massor, Hugo tjatar om "puppi" hela tiden.. Puppi Långstrump.

Nej nu ska jag sova, har varit vaken i snart 38 timmar så det är dags..
Natti!

Höst!

Hej på er! Ni är stadiga 30 st som trots att jag aldrig uppdaterar, kikar in här dagligen. Jag har tyvärr inte mycket spännande att berätta! Jag har börjat Komvux, som planerat, läser upp mina gymnasiebetyg så jag ÄNTLIGEN kan titulera mig undersköterska och förhoppningsvis komma in på sköterskeutbildning till vår/höst 2011. Känns skönt att göra nånting bra om dagarna men jag saknar ju Hugabuga när han är hemma med sin pappa.. Och så saknar jag jobbet, uj uj för roligt jobb jag skaffat mig. Helt knäppa i huvudet är dom, mina nattare!




Hugo har blivit en STOR kille! Om en månad blir han 1,5 år, kan ni förstå?! (Ännu sjukare är att hans kusin blir 6 månader nästa månad, syster det är inte klokt och jag saknar er) Han pratar med oss som han tycker vi vore dumma i huvudet ibland, skriker NEJ innan han ens hört frågan, kommer och pussas med oss och när man ber om till så säger han "uh, nä". Han sover som en GUD, om jag jämför med barn som fortfarande äter om nätterna, för han vaknar ändå till ett par gånger per natt och ropar "mamma, tutte" och det är inte mina tuttar han skrålar efter så det är bara att stappla sig upp och gräva igenom sängen efter hans napp som han ändå har slängt i högre hörnet av rummet. Men han sover iallafall! Han äter däremot ingenting, hans mamma lagar frukost, lunch och middag till honom men han ratar allt och skriker som sagt nej innan man ens hunnit föreslå något.
.

Men jag har kommit till insikt gott folk. Hugo är ju, vårt kött och blod, så konstigt är det ju inte om han sover dåligt då hans mamma vaknar och sover lättare än nån som går på droger, hans pappa kan bli jäävligt sur om man serverar något han inte tycker är gott och ärligt talat så har han nog lärt sig ordet nej när pappan ber mamman om pussar..


Summa summarum, vi får skylla oss själva och vi ÄLSKAR det!
Vi älskar dig Hugo!

Att blogga

Nej det är inte kul längre, jag tror inte det varit kul på jättelänge men jag har hållit igång bara för att försöka "dokumentera". Mitt liv lever jag inte igenom bloggen, jag har fina dagar med min sambo och min son (som iofs inte alls vill vara med sin mamma just nu, bara pappa som gäller) ,med min fantastiska familj (syster, LOVE you) och jag har ett roligt jobb som tyvärr tar det mesta av min energi. Skriver jag här så blir det bara baksidan av allt, och det är inte ens kul att ha dokumenterat.

Så vi ses till hösten!

Lilla hjärtat

Jag var så sur på dig imorse när du vaknade kl halv 6 och gnällde. Det var min tur att stiga upp och du brukar låta pappa sova till minst 8, pappas pojke. Men sen såg jag att din mage var prickig, det ser nästan ut som bett av något slag, eller allergi, håller tummarna att det inte är några prickar av det sjuka slaget. Så då gjorde jag varma mackor åt dig, du fick juice i din favoritflaska och nu har jag helt glömt bort att jag varit vaken i över 2 timmar. Du är ju min älskling, min finaste lilla skatt och jag skulle göra vad som helst, när som helst för dig - även om jag på sistone faktiskt har blivit en morgontrött sur mamma

Dom allra första bilderna

På en nybliven blek mamma och på en några minuter gammal Hugo.
Älskade du! Jag tror inte att du varit så här liten!




Bilderna tagna på din födelsedag, 090406

Att gå tillbaka till jobbet efter föräldraledighet

Jag sitter i soffan med Hugo och äter vindruvor, vi tittar på Barnen i Bullerbyn. Det är min underbara vardag, och så har livet sett ut i snart 1,5 år. Jag har varit så fokuserad på Hugo, på hans sömn och hans mat, hans behov och hans utveckling. Jag jobbar inatt, men lusten finns inte där. Det är ett roligt jobb, det är oftast väldigt trevliga människor man jobbar med och jag kan inte se mig själv jobba med något annat än inom vården så jag borde ju trivas.

Men det är just det, mitt fokus har så länge varit på Hugo och så till den grad att jag blivit en perfektionist, en kontrollmänniska, en virrpanna och framför allt så har jag blivit ännu mer känslomänniska än jag varit tidigare. Det är jobbigt att gå ut genom dörren, lämna min lilla familj som tidigare varit "beroende" av mig och gå till jobbet. Det är jobbigt att kliva in genom dörrarna på jobbet och inte ha superkoll på allting, något som jag har varit tvungen haft här hemma för annars hade jag aldrig kunnat ordna och fixa med allting. Det är jobbigt att göra sig omtyckt, att inte vara behövd på samma sätt som man är hemma med barn. Det är svårt att veta vem man ska vara. Är jag en snart 22årig undersköterska eller är jag bara en mamma?

Jag kan inte vara ensam om det här. Det måste finnas tusentals stressade mammor som också går ut i jobbet efter föräldraledighet och tycker att steget är långt. Jag är inte ett unikt fall, jag kanske har tagit på mig mer än vissa och stressat mer än många över allt som hänt det här året. Jag kanske inte skulle tagit på mig så mycket jobb första tiden, det kanske hade hjälpt. Kanske hade det också hjälpt om dom jag jobbade med visste, att förståelsen varit större och olikheterna mindre. Jag vet inte. Är det någon som vet?

Onsdagkväll

Jag var tvungen kika i kalendern innan jag postade det här inlägget, vem kommer ihåg veckodagarna?

Ja det är iallafall mitt i veckan nu och jag jobbar inte förrräns lördagnatt, vilket känns skönt, men framöver kommer jag jobba många strönätter = ingen möjlighet till att vila ut mellan nätterna. Det är inte lika kul, men jag får tänka att det ger pengar! Idag var vi driftiga och tog vagnen och vandrade ut till Solbacken för att storhandla. Det var många saker vi inte hade tänkt på innan vi gick ut på den här helvetesutflykten: Hugo hade bara sovit 30 minuter och var konstant övertrött, det var hundra grader ute, vars hade vi tänkt rymma alla kassar? blöjorna? Hugos 8 burkar Profylac? Men det gick iallafall, med matkassarna i vagnen och Hugo på axlarna så var iallafall lilleman nöjd! Näe, han var störtnöjd!

Jag och sambon är trötta nu, så vi slötittar på fotboll och slumrar inte den ena till så gör den andra det. Men det är skönt, att få barn är att dra NER på tempot men samtidigt hålla igång. Ett annat sorts lunk, som givetvis inte passar alla men som är just det, skönt och behagligt.

Då kan jag ju passa på att skriva lite vad våran fina Hugo "kan" vid 15 månaders ålder då! Han kan BUSA!!! Det kan alla barn tänker ni, men den här rackarungen kan det mesta inom busväg. Sen kan han en sak till, och det är han faktiskt bäst på, vad ni än tycker om era egna ungar. Det är att charma människorna runt om honom. Jag vet inte hur många leenden jag får varje dag nu på grund av att Hugo sagt "heeeeeej" till någon. Det är ett konstant hej:ande och jag tror uppriktigt att Hugo gör någons dag varje gång han hälsar från sin vagn under sin lilla keps och med sina stora bruna ögon och sin glada mun! Det kan bli lite tjatigt ibland, men det är ett kärt bekymmer.

Andra ord som Hugo kan då är ju
Hej (sötast)
VOVVE (absoluta favoritordet, han har stenkoll på vovvar!)
Mamma (han ropar på mig hela tiden)
Pappa (not so much)
Boll (nästan lika kul som vovve)
Snutte (det självklara när han vaknar, eller är gosig bara)
Tutte (som ovan)
Lampa (när han ser en..lampa?)
Titta (så fort han vill att vi ska titta dit, vilket är hela tiden nu)
Ja (används flitigt vid frågor om glass, om vi ska gå ut, om han vill bada)
Nej (kommer mest när han inte vill äta maten)
Bompa (Bolibompa..)
Gott (ja, ni fattar)

och säkert massa mer som jag inte kommer på nu för dessa används mest flitigt och då allra mest HEJ som säkert sägs 1000 gånger per dag och vi kallar honom guldfisken ibland för han kan gå runt hörnet bara för att komma tillbaka och säga hej igen. Nu ska jag hoppa ner i soffan igen, imorgon ska jag följa min pappa till stugan igen för imorgon blir det affär! Vi ska möta köparen vid stugan, vidare till banken i Norsjö och sen ska vi bli bjudna på mat på Svansele Vildmarkscamp som köparen äger. Han ska göra våran stuga till ännu ett projekt inom Vildmarkscampen och det känns så himla kul, delvis just för att det är HAN och han är en grym människa på alla vis och sen kommer stugan verkligen användas av långväga gäster (dom har gäster från japan, mexico, usa osv) och det känns häftigt!

Titta vad långt jag skrev. Och inga bilder, trots min fina Xperia går flitigt med kamerablixten här hemma. Imorgon kanske! Hejdå

Sick

Kul! Jag fick avsluta natten vid 01, då höll jag på att kräkas och jag svettades och frös om vartannat. Det visade sig att jag hade nästan 39 i feber, så jag blev förpassad till soffan inatt, vilket var lika skönt för jag höll på att svettas ihjäl! Ändå vaknade jag av att jag frös. Idag mår jag lite bättre, fast är lika varm och jag har ONT i nacken och magen så blir inget jobb inatt heller. (KRAM till Sofia som var en hjälte och gick ut och jobbade trots att hon sov!) Jag har hemskt dåligt samvete för det, men vad gör man.

Hugo hade feber igår och är lite varm också så vi delar väl på nån sjukdom här hemma. Jag ska iallafall krypa upp i soffan med honom och dricka lite nyponsoppa sen får vi väl se vad vi ska göra idag. Inte mycket, tror jag. Fast vem vill vara sjuk i sånt här väder?

Åh vilken fin dag!

Jag var nästan på väg ut till Stackgrönnan och fika på Kajutan ikväll med min lilla familj, tills jag kom ihåg att jag börjar jobba 21! Det har varit fantastiskt fint väder, tropisk värme påstås det och det kan jag tro på då luftfuktigheten står på 50% och det på natten är över 20 grader. Jag har varit ledig sen lördag morgon, kanske inte mycket till ledighet för man hinner inte ladda om, men jag har fått njuta lite av vädret och nu jobbar jag bara två nätter sen ska jag vara ledig tre nätter. Skönt! Hoppas på två fina nätter nu

Jag hade inte så mycket mer att säga, är vansinnigt trött så jag ska ta en dusch och sen ska jag se lite bolibompa med Hugo! Håll tummarna att jag inte somnar ikväll =)

Agnes, har ni tid för oss i veckan? Jag saknar dig och er!

Calleth you, cometh I

And that's just how it is
and how it is always been
It's were my reason stops
and something else comes in



2 år sen, med Madelene. Tänk så annorlunda livet såg ut då?

Payback

Vi ringde störningsjouren på våran alko-granne. Väktarna kom dit och han gjorde flera utfall mot våran dörr, jag kollade från köksfönstret, och väktarna fick stoppa honom gång på gång. Han är inte glad på oss, varför han nu antog att det var vi som hade ringt störningsjouren? Kunde ju varit vem som helst som varje måndag bankar på hans dörr och ber honom sänka.

Iallafall, vi grillade på balkongen på midsommar. Det gjorde ungefär 5 av 8 grannar också, vi vet för vi pratade sinsemellan balkongerna om detta och önskade varandra trevlig midsommar och yadayada. Idag fick vi ett brev från Skebo som löd ungefär "Vi har fått telefonsamtal angående er. Ni grillade på balkongen och det får man INTE!! Vi skickar med reglerna angående grillning. Hälsningar ***** ****** Skebo"

Vem kan det varit som störde sig på att vi grillade på midsommar? Midsommar - flintastekens nationaldag. Är det krig nu granne, är det krig? För jag bangar inte. Ni röker era ciggpaket varje kväll och vi får inte grilla på midsommar? Kom igen

Anyway, jag och Hugo har varit ute HELA dagen och nyss somnade den lilla killen hos sin pappa och jag var tvungen kika om pappan hans också somnat för någon snarkade högt men det var bara Hugo som hamnat i sov-koma. Det har varit varmt, och det ska visst vara varmt imorgon också, jobbigt att jag börjar jobba igen imorgon. Jag kommer sova dom närmaste dagarna så njut lite åt mig också!

Lars W

tid har förlöpt
dagar har gått
månen har vandrat sin väg
genom vitt och svart och grått

jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
och berätta om hur det går

det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet lagt sig
ibland har jag vaknat på morgon
och gjort det jag ska

men jag har saknat din hand
har saknat din röst
ensamma dar har jag saknat ditt huvud
mot mitt bröst

somliga dar
tar jag in vad jag hör
det går kvällar ibland när jag inte
ens undrar vad du gör

det är ibland som förut
ibland har jag känt att jag duger
jag har hämtat och samlat ihop
nog med kraft att gå ut

jag ser dig fortsätta nu
med varsamma kliv
jag ser dina drömmar sakta lossna
från mitt liv

Tröttsamt

Jag har, sedan jag gick av torsdagmorgon från jobbet, varit så vansinnigt trött. Både idag och igår har jag somnat i soffan flera, flera gånger och det är helt klart inte likt mig. Jag är tokig som har tagit på mig så här mycket jobb, och kanske ännu tokigare som trodde det skulle gå att få 100% hjälp hemifrån när jag ska jobba så mycket och samtidigt vara mamma. Vi får väl helt enkelt se hur det går. Vill inte påstå att stämningen på jobbet var den bästa, men trots detta så älskar jag vården och att jobba med dom äldre. Har verkligen hittat rätt!

Annars så rullar livet på som vanligt. Hugo pratar mer och mer för varje dag, han är så tydlig i det han säger och det han vill, vilket är underbart!! Att han då också blir lite mer förbaskad när vi föräldrar säger ifrån är faktiskt bara som det är, inget att göra åt. Vi har fina dagar med honom, jag har sagt det förr men varje ålder har sin charm och nu när han snart är 15 månader (hjälp!! 15 månader?!) så är han VÄRLDENS charmigaste lilla människa. Hälsar på alla, och dom allra flesta hälsar tillbaka. Han lyser upp och blir så glad när folk runt om kring honom hälsar tillbaka så fortsätt med det! =)


Jag själv är inne i lite av en svacka nu, av skäl som jag inte ens kan tänka på, och jag hoppas jag tar mig ut ur den snart för den tar det bästa av mig - inte som mamma, men kanske som sambo och som vän! Jag har så mycket jag skulle vilja skriva här, mycket handlar om hur orättvist livet kan vara och att man kan tycka att vi känner varann bättre än så här, men jag kan inte prata om det och jag kan som sagt knappt tänka på det för då tar luften nästan slut. Ibland glömmer jag, och det är väl dom bästa stunderna på hela dagen


Nu ska jag sluta men jag bjuder på en bild på mig och Agnes, jag vet inte vilket glas i ordningen det där var men jag gissar typ på 6e för ögonen hänger inte med riktigt. Bra kväll, på gott och ont.
Puss på dig Agnes, och hej på alla andra!