Natten var tung. Jag var ledsen och trött och arg, och Hugos pappa kom upp och kramade om mig men det hjälpte inte där och då. Jag var uppgiven efter 6 månader utan sömn längre än dryga timman och jag höll på att somna på golvet jag stod på. Det tar ungefär 45 minuter, varje dans som jag och sonen har om natten. Den här dansen som jag säkert kunnat förebygga, på nått sätt, men jag vet inte hur.
Jag har slutat lägga mig ner mellan varven, jag bara står vid Hugos säng och väntar på att han ska göra det han alltid gör: bryta sig ur den sköna sovställningen bara sekunder innan sömnen ska infinna sig, snurra sig på rygg och börja gnälla. Gnälla, gråta, skrika. Ibland bara skrik. När han ser mig blir det bara värre. Ta upp mig bedjar han, och jag tar upp honom, men jag känner mig iskall. Jag känner mig hemsk.
Det känns som jag är på jobbet. På mitt jobb som nattare var det så himla viktigt för mig att alla sov gott, det var så VIKTIGT för mig att det blev en tvångstanke. Vi hade en dam som hade närminne som en fisk, jag kunde ledsaga damen till sängen och förklara att "nu är det natt, nu sover vi" och 5 minuter senare står hon som en skugga bakom mig ändå. Sen hade vi en annan dam, en dam som gjorde samma sak, förutom att hon blev så arg på mig på nätterna. Arg och våldsam, och mitt största jobb om nätterna var att se till att dessa två damer inte stötte på varandra. Så jag sprang in med en dam på rummet, en annan kom ut. En in, en ut. Ibland fick jag låsa in mig hos en av dom så den ena fick härja fritt ute i korridoren helt enkelt tills hon tröttnade.
Det jobbet blev ångestframkallande för mig. Så ångestframkallande, inte bara för mig, att det sattes in extra resurser om nätterna. Jag slapp vara ensam och helt plötsligt gick det ganska bra. Men nu finner jag mig där själv igen. Det här är mitt jobb, det är min plikt, att få mitt älskade lilla barn att sova om nätterna. Det har blivit så viktigt att det blivit en tvångstanke. När min sambo somnar så startar mitt skift. Hade jag sett några tecken på framsteg hade jag med glädje gått upp varje timma på nätterna och fortsatt kämpat. Jag tänker aldrig sluta kämpa, men det är inte med glädje jag gör det.
Hej nu har jag inte läst din blogg sådär jätte mycket men jag fattar att ni har det jobbigt om nätterna.. Har du provat att bara låta honom ligga kvar när han blir så ledsen.. inte gå dit och försöka lägga honom igen.. även om det känns jätte tungt i mamma hjärtat. Men tillslut kanske han slutar när han inser att ingen kommer? som sagt jag vet ju inte om ni redan provat det här!
SvaraRaderaMen lycka till iallafall
Låter du Cristoffer ta natten nån gång? Om inte så testa. Några nätter med pappa kan bryta det invanda mönster ni har. Sen så behöver du sova!!! Annars går du under. Kärlek är mycket, men inte allt.
SvaraRaderaHar ni en etta med vardagsrum? I så fall tycker jag ni ska bestämma att han tar några nätter och att du inte sover i samma rum. Första natten får du förmodligen knyta fast dej själv för att inte gå in, men kämpa. Det brukar funka om man själv (i det här fallet Cristoffer) ställer in sej på att man ska vakna.
SvaraRaderaJag gillar din blogg, den är intressant! Jag lider med dig närjag läser det du skriver om, märker att ditt liv till största del numera handlar om era sömnlösa nätter. Jag har en tremånaders kille och vi har relativt bra nätter men min son kan krångla otorligt mkt och vara väldigt oförutsägbar och jag blir tokig när han vaknar två till tre gånger per natt. Så jag beundrar dig som orkar. Har inte hunnit läsa så mkt idin blogg än men har du pratat med ngn, typ BVC osv? Jag vet dock att de inte har så jättemkt bra tips att komma med... Jag kan nog inte trösta heller... Men om man prövar med att vara mer konsekvent som du skrivit att ni inte varit, så kanske det blir bättre även om det blir jobbigare för stunden....
SvaraRaderaJag måste fortsätta läsa så jag blir lite klokare.
Kram amanda
Ja alltid skönt att höra någon annan som har samma problem, så man inte är ensam. Om man får säga så;P Ja jag har hört detta men det har ändå pågått någon månad, lite längre.. Kanske kom in i den fasen lite tidigare. Ja hoppas det vänder snart iallafall. Jo han är ett riktigt prakt exemplar på en bebis som vill så mycket mer. Han är nyfiken i en strut och man får absolut inte missa något. Sötungar är vad dom är!:)
SvaraRadera