Alltid lika tråkigt

Hugo har just följt med sin fina farmor och farfar hem för att nanna där inatt. Jag hoppas han inte sover kasst för det är ytterligare sovgäster på Moröhöjden inatt, kan bli spännande! Lille gos ropade iallafall "hejdå mamma, hejdå pappa, hejdå hugo (?)" innan han for och jag lyckades även klämma ur honom ett "älskar DIG" åh tack! Mitt hjärta.

Det låter sig inte fångas i ord hur mycket vi älskar dig

Vi ska snart beställa pizza, äta pizza, jag ska skriva en hel massa skolarbeten och sen ska jag somna i Cristoffers famn framför Big Brother ikväll. Jag misstänker tyvärr att jag kommer sakna en liten Hugo något alldeles förfärligt, speciellt när jag får sova ostört utan nån som sparkar mig i ryggen hela natten! Det är ju märkligt, det där.

Imorgon måste jag förresten, och jag skriver det här för att inte slippa ur det, ringa min KBT-terapeut och be henne hjälpa mig. Jag lever i ett slags vakuum just nu, jag är rädd vart jag än rör mig och ständigt rädd att Hugo ska bli magsjuk - får på riktigt PANIK när han vaknar brevid mig i sängen och hostar t ex, så nu är det nog. Jag orkar inte vara rädd längre, jag behöver självklart att alla runt om mig respekterar det här och inte utsätter oss medvetet för någon sjukdom, men jag ska bli en bättre människa när jag är kvitt min fobi eller iallafall kan hantera den. Jag kan inte leva från inkubationstid till inkubationstid, räkna timmar istället för ögonblick.

Det var det! Ha det gott!

Here it comes

Jag måste få gnälla lite. Det gäller nämligen sömnen, igen. Den är på gränsen till obefintlig, igen. Vi lägger Hugo runt halv 8 varje kväll, har vi tur somnar han vid 9. Sen är det bara att vänta, inatt så kom han t.ex vid 00:00 intrippandes till våran säng - fullt utvilad och busig. Jag har lessnat lite på att bli sparkad i ryggen hela nätterna så jag brukar lägga mig i soffan när han somnat hos oss, men då kommer Hugo ut dit och vill "oskå sova soffa, mamma". Då han sparkat sig till sömns i storsängen så sover han några oroliga, rörliga timmar och sen vid 5-6 går han direkt till mamma, undviker pappa till fullo, och beordrar mig att vakna.

Det är svårt att förklara att det är NATT, begreppet natt är luddigt för mig också just nu då det känns som att man är på standby och är vaken hela dygnet. Just nu är klockan kvart över 2 och han vägrar sova sin efter lunch-tupplur, det är ju TOPPEN, gräddet på moset! I flera veckor har det varit så här och det var länge sen jag var så grötig i huvudet och jag känner mig sjuk hela tiden.

Men Hugo är på ett toppenhumör. Inte alls sur och trött, än, och när jag frågade honom vad han ville ha till lunch idag så ropade han "TÅRTA" och la av ett gapskratt. Underbara skitunge.

Mamma är söt

En nyvaken Hugo tells his heart

Jag försöker lära mig en ny kamera, därav den pinsamma tystnaden.

Migrän

I love to love

but my baby just loves to bath, loves to bath, loves to bath

Love

Rackarunge

Punktform

- Jag har tappat räkningen på dagarna, därav utebliven utmaning.
- Jag har ont och trots att jag undviker gallretande kost så har jag ont
- Hugo vill inte äta och är varm
- Inatt somnade Hugo i sängen helt själv utan sänggrind
- Jag borde städa här hemma, men jag borde plugga ännu mer
- Nya Marabous choklad med Mangosmak = fy fan
- Syster, du måste packa ihop bebiskläder och skicka tillbaka dom.
- .. För snart får ju Hugo ytterligare en kusin!

Hej!

Jag ska snart fortsätta med utmaningen, det var några dagar sen jag skrev MEN jag har en god anledning som jag tänkte dela lite snabbt här. Ibland, inte ofta, blir jag besviken på sjukvården. I måndags fick jag ett "anfall" på höger sida, under revbensbågen. I 4 timmar gick jag runt och vandrade, medans dom här attackerna kändes som någon körde in en kniv i mig och med tiden så blev jag totalt bortdomnad i axeln också. Jag ringde sjukvrådsrådgivningen som senare fixade en akut-tid på Vårdcentralen här på Anderstorp. Jag tyckte allting var bra fixat då och jag var mycket nöjd med hur alla hade samarbetat för att ge god vård! På kvällen somnade jag, alltjämt väldigt smärtpåverkad och ÖM på hela sidan och även bak mot ryggen.

Sen kommer jag till vårdcentralen kl 9 på tisdagmorgonen, träffar en läkare som klämmer och känner och drar och knackar på min onda kropp. Han skickar mig på Lab där jag får lämna urinprov som visar en stor mängd vita blodkroppar i urinen som säger att jag har en urinvägsinfektion. Där slutar liksom kommunikationen, oss emellan. Jag ser direkt när han märker att jag har en uvi, att han avslutar. Han börjar knappa på sin dator, börjar prata om penicillin och jag frågar om han tror att smärtan har något samband med min urinvägsinfektion men han säger bara att "Urinvägsinfektionen är problemet nu, det är det vi måste behandla". Efter flera försök att prata med honom och blir lika avfärdad varje gång så får jag gå hem, med en dunderkur av antibiotika.

Smärtan avtog inte och tisdagkväll kunde jag knappt andas för att höger sida var så öm, varje andetag skapade ett knivhugg. Jag började känna mig sjuk så på onsdagmorgonen vaknade jag och hade fortsatt ont - överkomligt, men inte acceptabelt ont - så ringde jag på vårdcentralen och sa att jag kände mig oviss. Jag tyckte inte jag hade fått ett gott bemötande av läkaren ifråga, och hon erbjöd mig en ny läkartid samma dag som jag tog.

Den här läkaren gjorde alla rätt. Han ställde frågor, tog parametrar, tog prover som borde blivit tagna vid första besöket. Han följde mig från sitt mottagningsrum till Lab där han höll i min jacka medans jag blev stucken och lämnade mer prover. Sen skickade han en remiss till Akuten. Han tyckte inte jag skulle behöva gå runt med smärta, och han misstänkte antningen en njurbäckeninflammation till följd av uvi eller gallstensinflammation. Han erbjöd mig smärtstillande innan jag for och erbjöd sig ringa en taxi. Vilken helomvändning!

På akuten fick jag ligga i kanske 4 timmar, personalen var helt fantastiskt bra och läkaren fick jag träffa efter bara en timme på plats. Jag fick smärtstillande, tyvärr alldeles för mycket av dosen så jag började hallucinera och senare även må riktigt illa hela natten, och sen kom läkaren tillbaka och berättade att proverna hade visat på att gallan var irriterad och han konstaterade gallsten. Bara sådär. Jag fick en kallelse på ultraljud och sen fick jag åka hem, med tabletter och spypåse.

Men jag var glad ändå! Jag hade ju fått en otroligt bra hjälp och jag tror det är viktigt att komma ihåg att om man träffar en läkare som inte visar minsta intresse för det du försöker berätta, så kommer du träffa minst 5 doktorer som gör det. Jag vill inte och känner inte att jag behöver tvivla på att jag får hjälp om jag blir sjuk, men det kommer alltid finnas rötägg.

Nu är det 24 timmar sen jag hamnade på akuten igår och äntligen börjar jag må bättre! Jag har inte direkt ont i sidan längre, jag mår tyvärr fortfarande illa efter den smärtstillningen jag fick igår men snart ska jag fara och handla på Maxi och kanske efter det ska jag äta en middag som jag får behålla.

Sen ska jag fortsätta utmaningen! ;)

Utvecklingsstörning/Funktionshinder

Sitter med pennan och blocket i ena handen, datorn i knäet och kursboken på andra sidan. Imorgon är det prov och det känns lite tungt idag. Hugo fick åka iväg till farmor och farfar, han var jätteglad, så att jag får hela kvällen på mig att läsa in all denna fakta. Det var jättesnällt av dom! Jag och Cristoffer har ätit god middag och jag tror jag måste göra mig nå kaffe nu, för all den goda maten i magen gör mig sömnig och jag kan INTE somna nu! Vi har varit ute hela förmiddagen och jagat traktorer, hoppat i snö och åkt snowracer så jag hoppas och tror att både Hugo och mamma får sova GOTT inatt!

Älskade unge!

Dag 3 - Mina föräldrar

Fråga mig inte vars min syster fått alla bilder från, men vi delar iallafall föräldrar så ni kan ju titta här om ni funderar hur dom såg ut för sisådär 20 år sen.

Mina föräldrar träffades iallafall genom en kontaktannons. Min mamma hade varit gift en gång tidigare och min pappa hade nog mest fokuserat på sitt jobb och inte träffat så mycket tjejer. Jag tror det var min mamma som skrev annonsen, och min pappa som svarade. Dom fick 2 barn, mig och min älskade storasyster och sommarlovet till 9an så skiljdes dom åt. Som så många andra. Även fast jag ibland kan känna att dom lurade sig själva lite - för dom var och är himla olika - så är jag ju hemskt glad att dom båda finns

Personlighetsmässigt har jag fått mycket av mamma, vi är båda väldigt känslosamma och tycker oss ha rätt. Det jag vet om mamma är att hon, precis som mig, känner väldigt mycket och det gör ju att om vi älskar någon - så gör vi det till fullo - och om vi är arga på någon - så är det nästan för evigt. Jag önskar jag kunde säga att våran relation var okomplicerad, men tyvärr är den allt annat än just det.

Min pappa är min stora motsats, på många plan. Ändå har jag alltid varit pappas flicka. Men jag är inte rädd för att säga om jag tycker han har fel, och han gör samma sak med mig. Han är allmänt känd som väldigt snäll, jag tror han försöker ändra den bilden av honom (men pappa, det går inte! det är ju bara så!) För mig har han alltid varit världens bästa pappa, men det som gör mig lycklig idag är att han är världens bästa moffe.

Dag 2 - Min Första kärlek

Jag har flera svar, och sen får väl ni tycka vad ni tycka vill. Jag har varit förälskad många gånger, alltid himlastormande och alltid lika förödande när förälskelsen tagit slut. Jag tror min första riktiga förälskelse var i 5an. Han hette Erik och jag var redan i ett förhållande, ni hör ju bara, men jag var ordentligt less på det förhållandet och den här pojken skulle börja i våran klass. Jag vart kär i honom bara när våran fröken, så hette det ju då, berättade att det skulle börja en ny pojke i klassen och han hette Erik. Jag ville bara ha en ny kille! Det här är ju den ärligaste listan ni kommer läsa iallafall.

Den här nya pojken började iallafall i klassen och olyckligtvis kände han mycket väl min dåvarande kille, dom var vänner sen tidigare och det förekom en liten svartsjuketvist där. Jag minns att jag gjorde slut med min tidigare kille, han försvann ut i skogen och satt i Hattstugan - som var en grillstuga utanför skolgården - i över 2 lektioner och en lunchrast. Jag gick redan hand i hand med Erik. Jag var ju så käääär. Vi var ihop i kanske 2 veckor. Jag tror fortfarande den andra pojken är sur på mig. Men allt det här är ju bara ord. Egentligen.

När jag träffade min nuvarande pojkvän och sambo första gången så vart jag inte alls himlastormande kär. Jag var bara 14 år. Men han blev rätt fort, min bästa vän, ändå. Det gick många år mellan vi sågs, men vi höll hela tiden kontakten och jag fick verkligen lära känna honom. Nästa gång vi sågs hade jag just fyllt 18 år, vi försökte träffas ett tag men det var inte tid för oss just då och det skar sig. Sommaren 2008 när jag flög iväg till Italien så hade vi bestämt oss - vi skulle vara tillsammans. Jag har aldrig saknat honom så mycket som just då, det krävdes att jag åkte till ett annat land för att vi skulle förstå vad vi egentligen höll på med - vi älskade ju varandra. En varm kväll i augusti stod jag i Monzaparken med Cristoffer i telefon. Jag berättade att vi skulle ha en bebis, jag frågade om han trodde vi skulle klara det. Det vet jag att vi gör, sa han.



Det jag försöker säga, är att det inte alltid är lätt. Det är inte alltid himlastormande, gulligt, perfekt eller enkelt. Men det var ändå min första riktiga kärlek. Idag delar vi den på 3.

Dag 1 - Presentera mig själv

Jag heter Ida. Jag föddes den 14 september 1988 med kejsarsnitt och vad jag har hört så var jag väl rätt snäll - förutom att jag sov lite och lätt som bebbe, till motsats till min syster men inte alls i motsats till min egen son. Jag tycker att jag hade en bra barndom, med tråkiga inslag, men vem har inte haft det? Jag växte iallafall upp i Stackgrönnan, ca milen från Skellefteå stad, i ett hus som min pappa ritat och sedan, nästan, egenhändigt snickrat ihop.

Jag gick dagmamma hos världens sötaste tant, och sedan vidare till Stackgrönnanskolan där jag kan säga att jag inte lärde mig ett SMACK förutom goda värderingar och det behövdes när vi shippades iväg till Örjanskolan. Jag var en orolig tonåring, tror jag, testade gränser och ljög så långt jag kunde. Jag var inte särskilt bra i idrott, jag kunde inte direkt sjunga och i ärlighetens namn så tror jag att mitt enda riktiga intresse har varit pojkar - i alla dess former. Jag tyckte mig vara äldre än jag var, typ redan som 5åring, och trots att det har öppnat dörrar för mig har det också gjort att jag kanske än idag är lite oförstådd.

Iallafall så fortsatte jag vidare och gick i min systers fotspår när jag började Omvårdnadsprogrammet på Balderskolan. Idag kan jag inte säga vart det sket sig, men vid min praktik termin 1 så kände jag att jag inte orkade gå tillbaka till skolan och praktiserade därför ett halvår på vad som kom att bli mitt första jobb, Klockarhöjden, innan jag började om Omvårdnadsprogrammet med 89erna. Nu gick det bättre men jag har alltid lärt mig fort och jag tyckte takten på skolan var så långsam att jag började spendera mer tid på mitt jobb än i skolbänken. Det visade sig på mina betyg och när jag bara hade en termin kvar så visade det sig att jag inte skulle kunna stå där med studentmössan ändå, då jag hade missat betyg på vissa kurser, så då reste jag iväg. Bodde ett tag i Luleå, bodde ett tag i Stockholm innan jag äntligen kom tillbaka och fick en rad på ett annat boende - som jag än idag tycker väldigt mycket om - Linagården.

Sen vet ni kanske resten? Jag arbetade där i 4 månader innan jag bestämde mig för att åka som aupair till Italien och lämna familj och pojkvän, jag hann bara vara hos min aupairfamilj i drygt en månad innan jag misstänkte att något inte var som det skulle och på mitt italienska graviditetstest står det än idag "Incinta".

Min pojkvän kom då till Italien för att rädda mig, literally, och vi rymde hemåt med en del stopp i andra länder. Ja men sen gick det ju 9 månader och för snart 2 år sen så kom den här underbara lilla människan till oss. Hugo Alexander född den 6 april 2009.

Som är så här stor idag, och större!

Idag fortsätter jag min utbildning till det yrket som jag redan jobbat i flera år, undersköterska. Till sommaren är jag klar och min stora förhoppning är att jag får jobba vidare på min nyaste APUplats på Centraloperation, Skellefteå Lasarett. Jag har hittat mitt drömjobb och jag ska kämpa mig dit hur svårt det än blir. Jag har en betydligt bättre inställning idag, en helomvändning faktiskt, och trots att jag bland annat kämpar emot sömnlösa nätter och min emetofobi så skulle ni inte känna igen mig idag, högstadiekamrater. Jag känner mig lycklig över det jag har.

30 dagar

Bara för att jag läste min systers blogg inatt när Hugo sparkade mig på ryggkota nr 5 och grät ramsor i sömnen, så vart jag så GLAD och kände att jag vill också göra den här utmaningen. Bara för att få berätta för er om min storasyster på dag 11.

I nästa inlägg kör vi. Jag ska bara hälla i mig te, tvätta ansiktet i snö först och doppa ner näsan i Hugos bajsblöja - så jag vaknar efter Hugos nattbravader. Vi ses och snart hörs vi!