Det ÄR roligt varje dag att stiga upp med Hugo men nu efterlyser jag lekkamrater (Agnes?!?!?!) för våran vardag börjar vara rent för vardaglig. Jag behöver träffa lite människor och det snart innan jag blir tokig! Sen blir jag lite less på min sambo som sitter uppe hela nätterna och spelar sin dator, guld att han låter mig sova och att han går till Hugo när han nu vaknar, men det blir ju så att han drar ytterst lite av lasset
Jag städar, jag leker, jag städar lite till, jag matar i flera timmar per dag känns det som, jag försöker söva, jag byter blöjor och tvättar kläder, jag lagar middag till oss föräldrar, jag busar, jag städar lite till and so on! Sen är det min tur att slappa och vet ni vad? Då är det NATT och jag måste sova! Visst är det fantastiskt och jag skulle inte vilja byta ut det mot nånting men ge mig ett avbrott =)
Nu är det en liten galning som har ställt sig upp mot tvn och jag måste hjälpa honom att trilla på något mjukt!
Du har ett sådant hjärta. Men tro inte att man läser detta inlägg utan att få känslor som vill dra en upp mot norr och avlasta dig!! Även om jag själv har mitt lass här hemma så tänker jag att jag kanske kan få in en liten avlastningstid i mitt schema. Förlåt, jag känner dig inte men det är så jag känner.
SvaraRaderaDu är för ärlig...
Det är ett jobb i sig men en också en vardag. Jag brukar förklara för min man att det faktiskt är ett jobb när jag känner att jag inte får förståelsen, lika mkt som han arbetar. Det är ju dessutom något man gör 24-7. Man har ju nattvaka stundtals. Så visst är det ett jobb. Ett jobb som man älskar och aldrig vill vara utan, men som du säger, ett avbrott skulle behövas emellanåt. Du förtjänst ett också. Förresten, jobbar din pojkvän eller gör han ngt annat?
SvaraRaderaDu är ärlig, det tycker jag är bra, men du är så ärlig att du inte kan dölja saker, och vi som läser förstår vad du skriver även om du tror att du är diskret. =)