Jag kan bli så arg, så arg och så frustrerad på alla som klagar över att era bebisar måste äta mitt i natten, att ni enstaka gånger måste gå upp och ge han/hon tutten och sen att dom bara sover i 10 timmar i sträck, det är visst inte tillräckligt. Jag förstår att vi kommer från olika situationer och jag borde inte bli arg, men det blir jag.
Jag kan inte hantera det här längre. Jag kan inte hantera längre att mitt älskade lilla barn inte vill sova om nätterna och bara vill gråta och skrika. Jag kan inte hantera att han verkar sova gott när han sover hos sin farmor, jag kan inte hantera att min sambo bara sover igenom nätterna och är bara halvt närvarande mot mig resten av tiden. Vars är alla vuxna människor som ska hålla mig om ryggen när det blir jobbigt? Vars är någon jag kan luta mig mot? Inatt och alla andra nätter
Jag förstår att det känns jobbigt. Man blir inte sig själv om man inte får sova om nätterna.
SvaraRaderaJag förstår även att du känner dig irriterad på alla som klagar fast har det lättare än va du har. Kanske jag till exempel. Eller jag klagar inte på micko, jag klagar mer på mig själv som inte kan sova, fast micko sover.
Ni fick er söta son på min födelsedag hhihi. Kanske lite försent för att säga Grattis, men grattis ändå!
SvaraRaderaDu hade kommenterar en tjej som heter annies blogg och då hittade jag dig där :)
SvaraRaderaDet är fullt förståligt att du reagerar som du gör. När jag var gravid och kräktes som en gris, konstant till v 17 kunde jag bli irriterad när någon klagade på morgonillamående till v 12. Men sedan insåg jag att är man inte van något annat så blir det jobbigt ändå. Allt är relativt. Den viktigaste du ska kunna luta dig mot är karln din, han måste hjälpa dig!
SvaraRaderaHåller alla tummar för att det vänder snart.. som ovanstående skrev så blir man inte riktigt människa utan sömn.
Kom hit och sov en natt! Så kan jag ta en vaknatt av dej!
SvaraRadera