Jag saknar min bebis

Honom här alltså. I bebisformat. När han sprattlade på ben och armar, hur nöjd han blev när han fick mat, hur han sög på våra fingrar istället för nappen en lång period, när han hittade sina händer och fötter, när han gnydde och stånkade och knorrade. Allt det där saknar jag idag. Hur blev du så här stor? Jag minns när det var STORT att du höll upp ditt huvud nån minut. Jag minns när du lyckades greppa din skallra för första gången och hur du skakade på den som att den vore fastlimmad i handen på dig. Jag minns när jag ringde till din morfar och berättade alla små tokiga saker du gjorde för första gången, och som säkert varje bebis gör, men som var och fortfarande är så speciella för oss.

Jag minns allt det här, och så tittar jag här till höger. Då ser jag dig krypa runt på golvet, fast bestämd att du ska till din pappas dator, jag ser hur din pappa lyfter upp dig och du blir arg på honom och skriker åt honom. Av ilska skriker du åt honom, inte bara ett meningslöst tjut. Jag har sett dig varje dag av ditt liv och jag kan ändå inte förstå vilken fantastisk liten människa du har blivit. Jag kanske saknar min lilla nyfödda bebis ibland, men istället är du min lilla kille nu. Och jag kan inte förstå det. Du är en sån stor människa och vi älskar dig Hugo.