Jag läser och hör överallt om bebisar som "ligger och skrattar åt sina fötter" eller som "skrattar och ler mest hela tiden". Nu vet jag inte om alla dessa föräldrar överdriver, eller om Hugo bara är en tough crowd. Han är inte ju ledsen eller missnöjd, men han har sitt pokerface på hela tiden. Antingen ser han fundersam ut eller förvånad, mer sällan sitter han och skrattar högt utan anledning. Det har nog aldrig hänt.
Ska man få honom att skratta ordentligt så måste man showa ganska rejält, han ler ju om man låter roligt eller busar lite, men om man ska få honom att skratta ska man helst se helt galen ut, helst bita honom på revbenen (det är helt sant) eller busa med honom när han är så jäkla övertrött. Då funkar det mesta. Jag vet ju att alla barn är olika och samtidigt som jag tycker det vore roligt om han vore mer lättroad så älskar jag hans mer allvarliga sida. Det är ju hans personlighet.
Jo förresten så funkar det om man slänger upp honom i luften också, eller håller honom upp och ner! Se gärna ut som ett psycho samtidigt
Jag tycker att er son ser charmigt allvarlig ut på de bilder jag sett. Jag tycker att han är otrolig söt med sitt fundersamma uttryck. Han har nog en spceill ochdjup personlighet som kommer att visa sig ännu mer ju äldre han blir. Han är väldigt söt er Hugo!!
SvaraRaderaAng mina funderingar på det tidigare... Ja, jag tänker bara att man ibland längtar tillbaka till den tid som en gång var, i ett förhållande kanske osv... =)Nu säger jag inget mer.
Vincent hade jätteroligt åt sina fötter och händer som liten. Men inte så han skrattade utöver sig men han låg och log å tyckte dom var jätteroliga. Men de är nog olika från barn till barn, Hugo kanske bara är lite smartare och förstå att de är faktiskt bara fötter och inte alls så skoj. :)
SvaraRaderaJag förstår att du kan längta tillbaka, när det är som det är. SÅdär kan jag också tänka ibland. Vi har det ju inte så udda om man säger. VInce är ok, även om han har sina besvärliga perioder. Men hela situationen att plötsligt vara en familj och ha barn är ju en stor förändring.. Så jag kan många gånger längta till det som en gång varit, när man var ensamma... Men nu är det endast ett minne som man får glädjas åt att man hade.
SvaraRaderaHoppas ni och lillprinsen mår bra!
Du får lngta tillbaka, det är minnen man måste leva på när saker är jobbigt, det är det minnen är till för och det som skapar hopp! Så längta tillbaka med gott samvete. Jag tror inte att förhållanden är guld och gröna skogar jämt och jag kan säga att jag var väldigt rädd att min mans och mitt förhållande skulle bli en katastrof när vår son föddes. Nu blev det dock inte så och jag är TACKSAM för det. Ni har fått ngt rejält att bita i med er lilla prins och jag förstår att det kan ta mkt på ett förhållande. Jag vill verkligen inte lägga mig i men trots att du är diskret så kan jag läsa mellan raderna... Hoppas du inte tar illa vid dig för jag tänker ju inget negativt om er utan hoppas bara att ni klarar er igenom det med flaggan i handen och den dag ni gjort det då har ni verklgen blivit sammansvetsade ännu mer. Jag och min man har också erfarenhet av ett slitsamt förhållande. Det knakade rejält i fogarna efter att vi hadegift oss, det blev katastrof. Men vi redde upp det under ett halvår/år och nu har vi det bra.
SvaraRaderaDU får ju givetvis skriva till mig exakt som du känner. Jag vill iaf bara uppmuntra och jag tror på förhållanden!
Nu måste jag gå och sova, jag har magknip stndigt,varje dag. Det är inte alls roligt. Men jag har van... MIn skostorlek... Ja, jag har nog lika långa fötter som jag är lång. =) 39, ibland 40. Men för att du inte ska tro att jag är så storfotad som det låter så är jag 174 lång också.
Ok, godnatt! Sov ut.
Jag ska överväga om det blir oranga sockar lr om det kanske får bli svarta strumpbyxor istället. Klänningen är lite tajt upptill.. jag förbannar mina bröst, skulle ha ammat längre.. men men inte så mycket att göra åt. Hoppas att ni får en trevlig afton, va ni än må hitta på. Hälsa resten av familjen!
SvaraRadera