Idag blir vårat lillhjärta 9 månader. Det är som en milstolpe kan jag tycka, nästa "milstolpe" är om bara 3 månader när Hugo blir ett år. Jag svimmade nästan när jag just skrev det där för det är närmare sen Hugo föddes än det är att han ska bli en ettåring, tycker jag.. Gud så stor han är!!
Apropå att barnen blir stora, idag har jag verkligen känt mig som en hemsk mamma. Hugo har ju lärt sig ställa sig, mot allting, mot väggar, mot bord, och fort går det så man hinner inte med så har han dragit ner allt eller fallit själv. Och det enda jag gör är att springa efter, säger "ajabaja Hugo!" Det är så tråkigt för jag känner verkligen att jag bara begränsar, begränsar, begränsar honom men han KAN ju inte stå själv eller gå än och hade han bara ställt sig upp och stått kvar där så hade det väl varit ok men nu drar han ner allt han når (och det är mycket) och sen faller han och det funkar inte. Känns som han bara är arg på mamma hela dagarna för att jag måste hindra honom och ta ner honom, han har till och med börjat skrika åt mig av ren ilska (och visa tänderna, vilket är supergulligt!) men jag är ju blödig så jag tar ju illa upp och får dåligt samvete
Haha, vilka problem man har! Är det nån som känner igen?
Ida, jag blev väldigt rörd av det du skrev! Och det lät inte alls dumt! Jag visste inte ens att du hade sett mina filtar. Jag vill självklart sy en till dig. Men jag skulle väldigt gärna vilja veta hur du vill at den ska se ut, vilka färger du gillar osv. Så att du kan känna att den verkligen passar er isf! Jag blir lätt så orolig att det inte ska bli fint osv... Så du får vara övertydlig då. Säg bara till så tar jag tag i saken med en gång. Jag älskar att sy så det är ingen börda eller ett problem för mig. Jag blev bara jätteglad....över att du ens gillar dem. Och eftersom man får ta del så mkt i varandras liv så känns det såklart som att man känner varandra lite. Och du är ju väldigt ärlig så man kommer ju nära in på varandra.
SvaraRaderaVisst går det fort med våra barn. Min är j usnart sju månader och det känns som att han föddes igår.Man vill ju gråta för det känns som de glider ur fingrarna på en. Snart har de ju flyttat hemifrån.. Och det värsta av allt, de där mysiga gosstuderna kommer att försvinna... Det är mkt man lider över... Usch och fy!
Var rädd om er och ta hand om varandra nu! Mys på=)