Ingenting slår ner mig längre. Det förvånade mig liksom inte att när jag öppnade min inkorg nyss, att det fanns ett mail från Skebo som säger att dom kommit på att vi tydligen måste bott i lägenheten 2 år minst för att få genomföra ett bostadsbyte. Jaha, tänker jag. Ok. Det gör mig bara trött. Vi var ju på väg någonstans, jag hade stora planer och har legat vaken säkert 3 kvällar och planerat hur Hugos rum ska se ut. Nu får inte Hugo nått rum. Det var kanske väntat. Kanske är man på gränsen till utbränd när man inte känner nått annat än "ok"
Kan inte sova ute i vardagsrummet varje natt medans C är vaken, C upptar vårat sovrum om dagarna och jag orkar inte, vill inte mer!
Näe och det är inte så konstigt att du inte orkar. Du får ju aldrig vila helt, eftersom att tv eller dator är på när du sover. Har du kollat med alla privata?
SvaraRaderaFörstår inte! Varför ska ni inte få byta lägenhet om båda är intresserade? Löjligt med en tvåårsgräns. Så länge ni skött er bra ska det väl ändå inte spela nån roll. Bussa din syster på dom. Med magen i vädret får hon marschera in på Skebo och skrika lite. Ifrågasätta lite.
SvaraRaderaKram på er!
Va?! Är det sant! Det låter ju helt sjukt, jag har aldrig hört talas om en sådan puckad regel. Har den regeln alltid funnits?
SvaraRaderaIda Ida.... Jag lider med dig. Sluta skriv. Eller jag kanske måste sluta läsa. Men jag ska berätta att när vi var som mest nere och inte orkade bry oss om vi skulle få ett hem och när kylan satte in och vi skulle frysa ihjäl om vi bodde kvar där vi bodde innan, ja då dök huset upp och det var vår tur. Jag vet att det inte är så i alla fall, men jag hoppas att du fortfarande har ett litet hopp kvar som du inte är medveten om, ett hopp som gör att du håller ut till det krisar på riktigt, då kommer ni ha ett eget eller ett bättre hem. Jag tänker på er!! Massor!
SvaraRadera