=(

Hugo gråter som aldrig förr. Crille vill hantera det själv men jag blir tokig av att höra det, vill bara gråta själv. Han somnade gott strax efter sju men har skrikit sen 8, vet inte om det är för allt "gott" han fått äta idag eller om han har ont nånstans, om han är övertrött eller om han är sjuk. Vet inte, och tycker inte om att inte veta! Det värsta är ju att det första som jag tänker, i alla situationer, är "han är säkert magsjuk, nu vaknar han och kräks".. Det är inte ett friskt tänk, men jag kommer inte ifrån det. Har tänkt så i nästan hela mitt liv, om dom flesta situationer.

Igår natt fick han sova hos bästa farmor och farfar, tack så hemskt mycket för det, och jag blir varm i hjärtat då jag ser vilken fin relation han har med dom och att han sover gott där. Det får mig nästan att tänka att alla nätter vi har varit "tvungna" att lämna bort honom för att få sova något själva, har gett så mycket ändå. Han har en fantastisk familj!

Nu har Hugo somnat här breve oss, Crille tog in honom hit och han somnade när jag strök honom på ryggen. Får se om han vaknar när vi bär in honom till sig, hoppas inte det. Jag vill bara han ska få sova gott!