Det är så mycket jag vill skriva men no time! Nu ska jag lägga mig ner med dig i våran säng, stryka dig på ryggen och hoppas du får sova bort lite feber och slippa vakna av din dumma hosta. Jag kan inte förstå att för ett år sen vid den här tiden så låg jag med krystvärkar, strax skulle doktorn komma och använda den beryktade sugklockan och några minuter över 14 så träffade vi dig första gången. Du tittade på oss direkt med dom vackraste ögonen jag någonsin sett, och just i den stunden var det som att du såg rakt igenom mig. Pappa gav dig dina första kläder, jag gick och duschade men jag minns bara att jag grät och skrattade om vartannat, det var en sån känslostorm! Jag visste då att jag aldrig mer skulle känna att en dag var meningslös, så länge du var hos oss. Jag skulle aldrig mer fundera över meningen med allt.
Nu blev det massa skrivet ändå men orden bara ramlar ur mig och här sitter jag med stora krokodiltårar på kinderna, för vad som än må vara jobbigt så är du det mest fantastiska och finaste vi gjort! Två stycken personer som tillsammans fann en mening med livet, och det var ju du. Nu måste jag gå, jag tror vi ska läsa den nya boken du fick av farmor!
När du är frustrerad över sömn, mat och annat som kan var lite sisådär ibland så är det dom känslorna du ska tänka på. Kram på dej mamma Ida! Hoppas ni kryar på er snabbt!
SvaraRaderaEfter att ha läst ditt inlägg, är jag inte ett dugg orolig längre - över allt nytt som kommer att ske. Tack för det! Och vilken tur att Hugo har världens underbaraste mamma. Idag var världens tråkigaste tisdag, men jag tror jag hade varit världens tråkigaste sällskap - jag somnade direkt jag kom hem - och har sovit tills nu. Men nu ska jag äta middag! Älskar er! :)
SvaraRadera