Jag sitter i soffan med Hugo och äter vindruvor, vi tittar på Barnen i Bullerbyn. Det är min underbara vardag, och så har livet sett ut i snart 1,5 år. Jag har varit så fokuserad på Hugo, på hans sömn och hans mat, hans behov och hans utveckling. Jag jobbar inatt, men lusten finns inte där. Det är ett roligt jobb, det är oftast väldigt trevliga människor man jobbar med och jag kan inte se mig själv jobba med något annat än inom vården så jag borde ju trivas.
Men det är just det, mitt fokus har så länge varit på Hugo och så till den grad att jag blivit en perfektionist, en kontrollmänniska, en virrpanna och framför allt så har jag blivit ännu mer känslomänniska än jag varit tidigare. Det är jobbigt att gå ut genom dörren, lämna min lilla familj som tidigare varit "beroende" av mig och gå till jobbet. Det är jobbigt att kliva in genom dörrarna på jobbet och inte ha superkoll på allting, något som jag har varit tvungen haft här hemma för annars hade jag aldrig kunnat ordna och fixa med allting. Det är jobbigt att göra sig omtyckt, att inte vara behövd på samma sätt som man är hemma med barn. Det är svårt att veta vem man ska vara. Är jag en snart 22årig undersköterska eller är jag bara en mamma?
Jag kan inte vara ensam om det här. Det måste finnas tusentals stressade mammor som också går ut i jobbet efter föräldraledighet och tycker att steget är långt. Jag är inte ett unikt fall, jag kanske har tagit på mig mer än vissa och stressat mer än många över allt som hänt det här året. Jag kanske inte skulle tagit på mig så mycket jobb första tiden, det kanske hade hjälpt. Kanske hade det också hjälpt om dom jag jobbade med visste, att förståelsen varit större och olikheterna mindre. Jag vet inte. Är det någon som vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar