Men det är fan trist att ha en sambo som bara sover hela tiden. I flera dagar har jag längtat efter en sovmorgon, en sån där ens käresta smyger upp när barnet ropar på morgonen, viker tyst igen dörren så mamman får sova vidare utan att behöva vakna till. Men så blir det ju aldrig! För det första så vaknar han inte av att Hugo ropar av hela sin lungkapacitet, så då får jag ju väcka honom och då kan man tycka att han borde smyga iväg.. men då somnar han om. Jag går upp, hämtar Hugo ur sängen som är en liten solstråle och morrar åt min sambo att nu stiger han upp och då lunkar han iväg.
Men jag kan inte somna om. Det här tog ju sin lilla tid. Så jag stiger upp, planerar att ha en lugn morgon (för det var ju faktiskt min sovmorgon) med massa te och näsan i skolböckerna. Men vad händer? Jag hinner bara kliva ur sovrumsdörren så vill ju Hugo leka med mamma, för pappa har somnat i soffan. Det här är inte ovanligt, men det är tråååkigt.
Nu är det dags att gå ut tror jag bestämt, lilla gossen drar i mig. Hej med er!
Va taskigt, hoppas du också får dig en sovmorgon
SvaraRadera