Emetofobi

Vi får inte sova här hemma inatt. Lillen har vaknat och gråtit en gång i timmen och nu har vi suppat honom och myst med honom i soffan och pappa tog över så jag passade på att skriva här. Jag känner aldrig att jag fått ut det här, eller iallafall inte fått förståelsen för det. När Hugo vaknar på kvällen så tänker jag inte logiskt, jag tänker irrationellt. Jag tänker inte att "han kanske har ont i tänderna", eller att "han kanske har feber" eller att han "förmodligen bara drömt mardrömmar". Det vet jag att man borde göra som mamma, för så är förmodligen fallet 365 dagar om året. Jag tänker "nu kommer han kräkas".

Jag är emetofob. Det betyder att jag har kräkfobi. Jag brukar säga att jag lider av kräkfobi, för det är det jag gör, 365 dagar om året. Jag lider. Jag minns inte när det började men jag tror det har pågått hela mitt liv. Minns att jag var liten och någon i familjen blev sjuk, jag kunde ligga i timmar och skaka och själv framkalla ett illamående och enorma ångestattacker, fast då visste jag ju inte att det hette så. Jag själv har inte haft magsjuka mer än nån gång, men om du frågar mig så kan jag räkna upp varje gång jag kräkts i hela mitt liv. Det är glasklara, traumatiska minnen. På senare år har jag förmodligen tryckt bort min kräkreflex, inte ens när jag stoppat fingrarna i halsen om jag mått riktigt jävla illa så har jag kräkts. Har säkert varit sjuk också men jag brukar förklara det som att min kräkreflex inte sitter ihop med magen, den är inte kopplad så. Dom flesta emetofober är, lustigt nog, immuna mot magvirus men det hjälper ju inte för det kan man aldrig lita på..

Iallafall så sitter jag här och skakar, mår illa och försöker andas genom ännu en ångestattack SAMTIDIGT som jag tycker så synd om mitt lilla hjärta som inte kan sova. Det trots att jag knappt kan dra mig till att pussa på honom just nu, jag är helt enkelt för rädd. Jag tror och vågar erkänna att jag förmodligen aldrig varit så dålig i min "sjukdom" som jag är nu - sedan Hugo blev magsjuk och inlagd tillsammans med mig på isoleringsrum så har jag inte en gång kunnat ge honom nattflaskan eller gått in till honom när han vaknat för att jag varit så rädd att han ska kräkas över hela mig som han gjorde dom där gångerna. Hans pappa har ställt upp för mig mycket genom att ta över sonen när det är nattadags, vilket smärtar mig något så oerhört, att jag känner mig så hämmad i mitt liv och som mamma. Givetvis skulle jag ta hand om min älskade lilla kille när han blev sjuk, men traumat i det för mig går inte riktigt att beskriva för någon som inte lider av det här.

Det är säkert många som tycker att jag borde kommit över det här men jag kommer ingen vart, alls. Hade jag levt ensam hade jag inte ens gått ut vintertid, när kräksjukorna härjar, hade jag levt ensam hade jag förmodligen isolerat mig och därför är jag lycklig som bara den för att jag har min familj som ändå får mig att se framåt många gånger. Jag frågar dagligen mina allra närmaste, dom jag litar mest på här i världen om dom tror jag är sjuk. Om dom tror att lillen är sjuk. Jag riskbedömer allting och det håller mig hårt tillbaka. Risk kontra lycka.

Nu blev det tyst där ute så jag ska lägga mig ner och råkar jag somna så är det bra.