Fy

Ikväll önskar jag att någon hade sagt åt mig att det är okej att bryta ihop. Att någon tog emot mig och plockade upp bitarna. Ni som tycker att en kräkfobi bara är att sucka åt, att det är lätt för en person med den fobin att bara rycka upp sig, ni har fel. Jag kan inte beskriva hur oerhört jobbigt det är att vara rädd jämt. Jämt. För jag ser inte sjuk ut, jag är om något en ganska lättstressad person men jag tar hand om min familj, jag har många bollar i luften och jag försöker att möta min omgivning med ett leende. Men jag är rädd.

Jag är rädd och jag har varit rädd så länge att jag är trött. Jag vet att dom flesta med den här fobin lever med den hela livet, med upp och nergångar som med allt annat, men tanken på att ligga vaken om nätterna och tro att jag eller mitt barn eller min sambo ska vakna och må dåligt är inte något jag kan leva med. Att jag genom en tanke kan framkalla ångest, att jag begränsar mitt och min familjs liv?

Jävla skit att det ska vara såhär! Nu måste jag sova, imorgon ska jag befinna mig på Lassa hela dagen och vore det inte för att jag behöver verkligen dagen för mitt betyg så hade jag behövt en pistol mot huvudet för att gå in i ett vinterkräksjukdrabbat lasarett.

Godnatt