Alltid lika tråkigt

Hugo har just följt med sin fina farmor och farfar hem för att nanna där inatt. Jag hoppas han inte sover kasst för det är ytterligare sovgäster på Moröhöjden inatt, kan bli spännande! Lille gos ropade iallafall "hejdå mamma, hejdå pappa, hejdå hugo (?)" innan han for och jag lyckades även klämma ur honom ett "älskar DIG" åh tack! Mitt hjärta.

Det låter sig inte fångas i ord hur mycket vi älskar dig

Vi ska snart beställa pizza, äta pizza, jag ska skriva en hel massa skolarbeten och sen ska jag somna i Cristoffers famn framför Big Brother ikväll. Jag misstänker tyvärr att jag kommer sakna en liten Hugo något alldeles förfärligt, speciellt när jag får sova ostört utan nån som sparkar mig i ryggen hela natten! Det är ju märkligt, det där.

Imorgon måste jag förresten, och jag skriver det här för att inte slippa ur det, ringa min KBT-terapeut och be henne hjälpa mig. Jag lever i ett slags vakuum just nu, jag är rädd vart jag än rör mig och ständigt rädd att Hugo ska bli magsjuk - får på riktigt PANIK när han vaknar brevid mig i sängen och hostar t ex, så nu är det nog. Jag orkar inte vara rädd längre, jag behöver självklart att alla runt om mig respekterar det här och inte utsätter oss medvetet för någon sjukdom, men jag ska bli en bättre människa när jag är kvitt min fobi eller iallafall kan hantera den. Jag kan inte leva från inkubationstid till inkubationstid, räkna timmar istället för ögonblick.

Det var det! Ha det gott!