Rough start

För ett år sen idag skrev jag det här inlägget. Jag läser det nu och jag skriver om Hugos gulsot, den som tog det bästa av våran nyföddis i början. Vi åkte hem dagen efter Hugo kommit till världen, men fick bara sova hemma en natt innan vi hamnade tillbaka på BB och fick stanna där nästan en vecka. Lilla hjärtat blev dålig av sin gulsot, trött och vägrade ta bröstet

I efterhand konstaterades det att min bröstmjölk innehöll ett ämne som höll igång gulsoten, vilket gjorde att han aldrig blev frisk. Hugo sov ifrån oss flera nätter i början, han låg under lampan istället, och vi bad att han skulle få ligga där om dagarna också så att värdet skulle få möjlighet att sjunka men läkarna tog ut honom ur lampan varje dag vilket gjorde att värdet steg till kvällen ändå. Hur som helst, jag fick sluta amma, han blev bara sjukare av mammas mjölk samtidigt som han skrek utöver sig varje gång han var hungrig för att han inte ville ha.

Jag skriver det här idag för att om någon av er skulle gå tillbaka i tiden så skulle ni fundera om jag är en olycklig människa, för jag låter inte glad. Jag var glad, lycklig, på moln, upp över öronen STOLT och kär i mina killar, men min lilla älskling var sjuk och dom där första dagarna satte tonen för när och hur jag skrev i bloggen. Jag spenderar all min tid med min lilla älskling, och är det något jag irriteras över så skriver jag det här istället för att skrika på min son eller sambo. Dom flesta gör inte så, det är nämligen inte så man "vinner" läsare, genom att skriva den tråkiga och gråa sanningen. Det här är bara mitt sätt att ventilera, och konstigt nog har jag ca 100 besökare/dag ändå!

Jag kan inte påstå att vi haft ett "lätt" första år tillsammans, lilla familjen, med nätter som varit helt uppåt väggarna, kolik, en hyfsat lugn mamma som blivit totalt sönderstressad och en Hugo som inte alltid fått det bästa av sina trötta föräldrar, men jag har älskat varje dag av det här året och den kärleken jag känner när jag tittar på Hugo, den väger upp ALLTING. Jag älskar att krypa runt på golvet efter Hugo, jag älskar hur han pekar med handen knuten, jag älskar hans stora bruna ögon som ler före hans mun gör det, jag älskar honom varenda morgon han väcker mig genom att stå i sängen och sjunga. Men jag vore inte mänsklig om jag inte suckade då och då. Det vore jag inte.