Varför?

Ska det vara så här? Jag har lärt mig att långt ifrån alla har barn som tidigt sover hela nätter, men jag kan inte låta bli att gräva ner mig över det. Jag kan aldrig känna mig trygg med att Hugo sover hela nätter, aldrig. Det är mer en regel än ett undantag att han vaknar varje natt och skriker, ibland flera gånger utan nån synlig orsak, ibland för att äta. Det går aldrig veta att han sover gott och det tuggar sönder mig. Just nu sitter han uppe i soffan med sin pappa och äter, fast han aldrig brukar äta den här tiden, men ingenting annat fungerade. Jag hatar att behöva gissa mig fram, ibland känns det som att jag inte känner mitt eget barn om natten. Det är så tungt.

Blaha blaha säger ni, så där har många det. Ja, visst. Men varje natt i över ett år, det är svårt att vara positiv så här sent.