Att vara mamma

Jag kanske ställer för höga krav på mig själv, men det känns som att jag misslyckas. Jag är rädd för att göra fel när Hugo behöver att jag gör rätt, jag är rädd att han känner av min stress och mår dåligt när han är tillsammans med mig, jag är rädd för att tänka så här för tankarna gör mig paranoid. Jag är rädd för att jag en dag kommer börja må dåligt av min stress. Jag är rädd att inte kunna ställa upp, jag är rädd för att behöva sätta mig själv före honom. Jag är rädd för att inte vara bäst för Hugo. Jag är rädd för att bli som min egen mamma.

Min egen mamma skrev nämligen i vredesmod flera mail till mig. Hon ville att jag skulle ifrågasätta mig själv som dotter, om jag tyckte jag var en bra dotter. Hon tyckte jag missunnade henne att vara mormor. Hon ville att jag skulle tänka tanken på att Hugo om 20 år inte ville ha kontakt med mig, att det kunde hända. Och ända sedan hon skrev det här har det gått upp för mig att, utan att närmare gå in på vad som tidigare varit i min familj, jag ständigt kämpar för att gå en annan väg än min mamma. För att bli en egen människa. Det är den stressen jag kämpar mot, att vara bättre än det som ligger i mina gener.

Och mamma, jag vet att du läser det här. Det var inte lätt för mig att skriva det här, men du ska veta att man gör sin egen lycka och man kan aldrig anklaga sina barn för att man själv inte är lycklig. Och jag tänker aldrig låta Hugo gå så långt ifrån mig att han är nöjd med att inte ha kontakt med mig.