Höst!

Hej på er! Ni är stadiga 30 st som trots att jag aldrig uppdaterar, kikar in här dagligen. Jag har tyvärr inte mycket spännande att berätta! Jag har börjat Komvux, som planerat, läser upp mina gymnasiebetyg så jag ÄNTLIGEN kan titulera mig undersköterska och förhoppningsvis komma in på sköterskeutbildning till vår/höst 2011. Känns skönt att göra nånting bra om dagarna men jag saknar ju Hugabuga när han är hemma med sin pappa.. Och så saknar jag jobbet, uj uj för roligt jobb jag skaffat mig. Helt knäppa i huvudet är dom, mina nattare!




Hugo har blivit en STOR kille! Om en månad blir han 1,5 år, kan ni förstå?! (Ännu sjukare är att hans kusin blir 6 månader nästa månad, syster det är inte klokt och jag saknar er) Han pratar med oss som han tycker vi vore dumma i huvudet ibland, skriker NEJ innan han ens hört frågan, kommer och pussas med oss och när man ber om till så säger han "uh, nä". Han sover som en GUD, om jag jämför med barn som fortfarande äter om nätterna, för han vaknar ändå till ett par gånger per natt och ropar "mamma, tutte" och det är inte mina tuttar han skrålar efter så det är bara att stappla sig upp och gräva igenom sängen efter hans napp som han ändå har slängt i högre hörnet av rummet. Men han sover iallafall! Han äter däremot ingenting, hans mamma lagar frukost, lunch och middag till honom men han ratar allt och skriker som sagt nej innan man ens hunnit föreslå något.
.

Men jag har kommit till insikt gott folk. Hugo är ju, vårt kött och blod, så konstigt är det ju inte om han sover dåligt då hans mamma vaknar och sover lättare än nån som går på droger, hans pappa kan bli jäävligt sur om man serverar något han inte tycker är gott och ärligt talat så har han nog lärt sig ordet nej när pappan ber mamman om pussar..


Summa summarum, vi får skylla oss själva och vi ÄLSKAR det!
Vi älskar dig Hugo!